Darksess

Upp

Darksess

Dreaming out loud

Förlossningsberättelse del 3

Under hela förlossningen hade jag någon nerv i kläm på vänster sida av höften vilket skapade en stickande känsla som bara gick att lindra med massage. Dessa stickningar hade jag några gånger innan förlossningen också efter att ha legat på vänster sida men de brukade gå över, men inte den här gången. Michael var snäll och hjälpte mig att massera för att lindra stickningarna medan jag fokuserade på värkarna och lustgasen.
 
Klockan 21 fick vi en ny barnmorska och när hon såg att jag krystade uppmuntrades jag och hon gav mig tips på hur jag skulle göra för att få ett effektivt krystande. Under förloppet sa jag till Michael att aldrig låta mig skaffa fler barn, även om jag själv skulle glömma bort smärtan och få för mig att skaffa fler barn. Han lovade mig det. Värktopparna blev intensivare och när jag trodde att det inte kunde göra ondare och blev det snäppet värre. Jag konstaterade till slut att det var då jag skulle krysta. Barnet rörde sig knappt neråt, hon studsade upp tillbaka efter att jag slutat krysta. Vi försökte få ner henne så långt som möjligt och förberedde med läkare, barnläkare och undersköterskor för att avsluta med sugklocka. Jag tappades med kateter vid några tillfällen under kvällen för att minska motstånd och underlätta för barnet att komma ut. Michael och barnmorskan hjälpte aktivt till med att hålla i benen medan jag låg på rygg för att jag inte skulle knipa ihop med benen och för att få kraft vid kryssningarna. Barnets huvud låg lite snett vilket gjorde det hela lite svårare för mig då det blev bredare.
 
Jag fick hjälp med sugklocka vid kröken men fick sedan krysta ut barnet själv den sista biten. Jag trodde att det bara skulle krävas några enstaka krystningar när sugklocka användes men det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Barnmorskan och läkaren var underbara och stöttade mig. När jag vid flera gånger sa att det inte gick mer sa barnmorskan att det visst gjorde det och att jag var stark. När jag frågade hur många värkar det var kvar, om hon kunde säga att det vara var en värk kvar svarade hon att hon inte ville ljuga för mig. Även om jag visste att hon inte kunde svara på mina frågor kändes det ändå skönt att få klaga lite.
 
Klockan 23:37 föddes hon. När barnet väl var ute sprang barnläkaren iväg till ett annat rum med henne och Michael följde med. Hon andades inte och de fick använda syrgas ett litet tag innan andningen kom igång. Själv så låg jag kvar i förlossningsrummet tillsammans med läkaren och barnmorskan och väntade på att moderkakan skulle komma ut. Trots akupunkter, krystning och hjälp av läkaren ville moderkakan inte lossna. Efter 45 minuter beslutade de att den skulle opereras ut. Jag hann se vår lilla dotter i famnen på Michael innan jag skjutsades iväg till operation. I fyra timmar fick Michael vara själv med henne innan jag kom till rummet. Vi fick vara kvar på BB i två dagar för observation då hon föddes med sugklocka och hon hade lågt blodsocker varför hon matades med modersmjölksersättning de första dagarna.
 
Sex barnmorskor från första gången vi åkte in. Tre dagar från "första" värken. 15 timmar aktiv förlossning från att vattnet gick. Det var en tuff upplevelse men resultatet var oslagbart. När jag pratat med andra nu i efterhand inser jag att jag aldrig hade normala krystvärkar, att det inte tryckte på neråt och att kroppen inte själv skötte processen, men tack vare bra stöd från barnmorskorna gick allt bra. Barnmorskan som var med vid slutskedet i förlossningen kom till och med upp till BB innan hon skulle börja sitt arbetspass någon dag efter för att se till så att allt var bra med oss. Hon berättade att hon trodde att det skulle dra ut till torsdagen innan barnet kom ut men tack och lov var det inget hon sa under förlossningen.
 
 
 

Förlossningsberättelse del 2

Jag kopplades upp på CTG på onsdagsmorgonen och klockan nio tog barnmorskan hål på fosterhinnan och vattnet gick. Efter ett tag börjar värkarna bli tätare, från fem minuter ner till tre minuter. Jag har hört att de ska kunna bli intensivare men jag upplevde det inte så. De kom in med mackor och saft till mig som jag lyckades få i mig. På grund av smärtan och att jag var utmattad mådde jag illa och kräktes vid upprepade gånger varför jag hela tiden hade en spypåse nära till hands. Barnmorskan gick igenom alla smärtlindringsmetoder med mig och vi kom överens om att jag skulle börja med lustgas. Då jag kände att jag inte fick luft med masken och plockade bort den i slutet av värken blev det inte riktigt tillräcklig lindring men jag gillade att kunna fokusera på andningen och lustgasen. Barnmorskan erbjöd att öka styrkan på lustgasen men det gjorde att ansiktet kändes bortdomnat och jag fick stickningar varför jag avböjde det.
 
Klockan 11 var jag öppen 6 cm och jag jublade att det äntligen började öppna upp sig och hoppades på att förlossningen skulle närma sig. Värkarna byggdes inte längre upp utan blev smärtsamma direkt varför lustgas inte längre gjorde någon nytta. Barnmorskan ville att jag skulle försöka stå upp och röra på mig men under värkarna vek sig benen och jag hade därför svårt att hålla mig uppe varför jag lade mig ner i sängen igen. Jag bad om en ryggmärgsbedövning och blev undersökt av läkare. Innan ryggmärgsbedövning var jag tvungen att gå på toa. De erbjöd toalettstol men jag vägrade. Istället lyckades jag ta mig till toaletten trots värkar och att jag var yr på lustgas. Då kände jag mig väldigt envis men samtidigt stolt över att jag klarade det. 
 
Klockan 13 sattes ryggmärgsbedövningen. Läkaren hade problem att sätta den men lyckades efter några försök. Jag minns det inte som smärtsamt. Det jag minns var svårigheten att ligga ihoprullad i fosterställning med en stor mage ivägen, ha värkar och samtidigt försöka ligga helt stilla. Smärtan försvann helt av bedövningen. De kom in med pannkakor till lunch och de smakade extra gott då det var första ordentliga målet jag ätit på länge. Jag passade på att sova några timmar för att vila upp mig inför vad som väntade. Värkarna fortsatte utan att jag kände dem vilket var otroligt skönt.
 
Klockan 18 plockades bedövningen bort och barnmorskan gav mig dropp för att sätta igång krystningsvärkarna. Efter ett tag kom smärtan tillbaka och jag började använda lustgas igen. Klockan 20 konstaterades att jag hade feber och jag fick då febernedsättande. Jag var irriterad på barnmorskan som var väldigt frånvarande och kunde försvinna ut ur rummet mitt i en värk utan att säga något. Utan någon aning om när jag skulle krysta så försökte jag ändå spontant. Jag testade olika positioner - ligga på rygg, stå på knä i sängen, med benen i byglar. Det var jobbigt att ha en slang i ryggen och CTG. Alla sladdar gjorde det svårt att smidigt kunna vända sig och gång på gång försökte jag få dem att ta bort allt men de var tvungen att se så att allt såg bra ut för barnet och mig.
 
Fortsättning följer...
 
 
 

Förlossningsberättelse del 1

Vid sjutiden på söndagskvällen lade jag märke till en blodblandad flytning, som senare visade sig varar livmodertappen som började lösas upp, och värkarna satte igång men med ganska lång tid mellan värkarna. Då jag vid flera tillfällen tidigare haft värkar under nätterna som avtagit på morgonen vågade jag inte hoppas allt för mycket utan jag gick och lade mig. Värkarna glesades ut och under måndagen kom de så pass glest att jag inte längre tänkte på det. Jag plockade i hemmet, såg till att allt var förberett i BB-väskan, passade på att bada och vila.
 
Vid tretiden på natten till tisdag vaknade jag av värkarna. De var nu tätare. Jag låg i sängen och klockade värkarna med mobillarmet. Tre minuters mellanrum. Alvedon hjälpte inte för att lindra smärtan. Jag ringde till förlossningen och vi kom överens om att jag skulle stanna hemma tills smärtan blev ohanterbar. Jag lade mig i soffan med vetevärmare på magen i försök att lindra smärtan. Värkarna glesades ut och kom med fem minuters mellanrum men jag kände mig utmattad av smärtan och brist på sömn. Eftersom Michael skulle jobba låg jag och väntade på att väcka honom så att han skulle få så mycket sömn som möjligt men att vi skulle hinna in till förlossningen, hämta värktabletter och att han skulle hinna tillbaka till att börja jobbet i tid. Vid sjutiden väckte jag honom. När jag ringde förlossningen och berättade att vi var på väg in var jag så pass sliten att jag hade svårt att formulera ordentliga meningar. Redan ifrån början gjorde jag klart för Michael att jag inte ville att han skulle prata med mig eller röra mig under värkarna vilket han accepterade och även under förlossningens gång hjälpte att informera personalen om.
 
Inne på förlossningen fick vi ett rum. De visade och förklarade hur rummen var uppbyggda. Då jag bara var öppen 1 cm fick jag värktabletter för att få sova och åkte sedan hem. Michael åkte till jobbet och jag lade mig i sängen. Värktabletterna hjälpte inte något vidare tyckte jag men värkarna glesades ut till 10-20 minuter så att jag fick 2-3 timmars sömn. När Michael kom hem från jobbet vid fyratiden försökte jag äta mat men jag fick inte i mig mycket. Det var dags att åka in igen. Värkarna kom ungefär med fem minuters mellanrum. Jag undersöktes och livmodertappen var då helt upplöst. Jag fick värktabletter och åkte hem eftersom det inte öppnats upp mer och det var skönare att vara hemma. Värkarna fortsatte under kvällen och låg i soffan och  kämpade med vetevärmekudde för att lindra smärtan. Michael köpte hem skorpor och blåbärssoppa för att jag skulle få i mig någonting vilket fungerade väldigt bra.
 
Klockan halv fyra på natten till onsdagen åkte vi in igen för att få nya värktabletter. Eftersom inte värktabletterna hjälpt kom vi överens om att jag skulle få morfin och sova kvar på förlossningsrummet. Jag var då öppen 3 cm. Om det inte hänt något innan morgonen skulle hinnan punkteras så att fostervattnet kom ut och förlossningsförloppet skulle påbörjas.
 
Fortsättning följer...
 
 
 

Om mig

Följ med in i min värld och mina tankar. Mitt namn är Malin och jag bor i Karlstad, arbetar som vårdadministratör, är förlovad med Michael, mamma till Alexis och kattägare till Tinnituss och Bomba.

Följ mig

Reklam